(SFI=svenska för invandrare)
Varför
gifter sig kvinnor från det forna Sovjet med svenska män?
Det
enkla svaret är kärlek. Precis som i de flesta äktenskap. Det jag
ska diskutera här är varför kärleken uppstår trots avstånd och
kulturella skillnader. Eller bidrar kanske de kulturella skillnaderna
till att kärleken uppstår?
Jag
ska börja med att titta på livssituationen för kvinnor som finns i
länderna på andra sidan Östersjön och på det samhälle som den
svenske mannen lever i. I de länder som bildades efter
sovjetunionens sammanbrott saknades den bastrygghet som
sovjetsamhället ändå erbjöd: ett säkert jobb, en liten lön,
relativt låga matpriser. Med andra ord ett liv som gav livets
nödtorft, men som var förutsägbart och knappt. Om man inte gjorde
speciellt bra ifrån sig, klarade man sig ganska bra ändå.
Toleransen var hög och kraven små. Emellertid fick kvinnorna ta ett
stort ansvar för familj och barn eftersom många män hade
alkoholproblem eller helt enkelt inte engagerade sig i sin familj.
Dödligheten
bland män var och är också högre än bland kvinnor i dessa
länder. Detta beror på krig, självmord, alkohol, tobak och
bristande respekt för trafikregler. Ett bra exempel är Lettland där
medelåldern för män är 66 år och för kvinnor 77 år. Med andra
ord är kvinnoöverskottet mycket stort. När man söker en
livskamrat, söker de flesta av oss någon med vilken vi har
gemensamma värderingar och kompletterande förmågor. Framför allt
aktar vi oss för att binda oss till någon som, i våra ögon, har
ett destruktivt beteende. Säg den kvinna som vill ha en supande man?
Efter
Sovjetimperiets fall försvann bastryggheten, men problemen kvarstod.
Man var inte längre garanterad ett arbete. Arbetslösheten steg,
inflationen gjorde besparingar värdelösa. De som fick arbete inom
den nya privata sektorn blev utnyttjade. Lönerna inom offentlig
verksamhet halkade efter kostnadsutvecklingen. Även om de flesta
människorna i det forna Sovjet inser att förändringstider är
hårda, så är det en klen tröst när pengarna inte räcker till
hur man än kämpar. Är det inte då naturligt för en ung kvinna
att drömma om att bilda familj i ett land med hög standard och bra
karlar? I dagens värld när en flygresa utomlands är billigare än
en pendlarbiljett i Mälardalen och internet har gjort det lika lätt
att kommunicera med grannen som med Australien, är det inte givet
att man måste söka sin partner nästgårds.
Jag
träffade min svenske man genom en kontakt-site på internet.
Internet gav mig inte bara möjligheten att träffa en man i ett
annat land. På grund av avståndet mellan oss, fick jag också
förmånen att lära känna hans fina personlighet genom brev, mail
och SMS innan vi träffades i verkliga livet och jag fick lära känna
hans yttre. Tänk vilken fördel! När vi väl hade träffats första
gången, var vi tillsammans i 90 dagar under nio månader. Sedan
gifte vi oss och jag flyttade till Sverige. Många av våra svenska
och lettiska vänner som jag pratar med, frågar om
kulturskillnaderna inte är ett problem. Mitt svar är: Tvärtom!
Kulturskillnaderna stärker vårt äktenskap och gör att vi
uppskattar varandra mera.
På
grund av de historiska banden mellan Lettland och Sverige, är
lettisk och svensk kultur ganska närstående. Det finns dock en del
avgörande skillnader. Lettland har varit ockuperat eller varit en
lydstat sedan tidig medeltid. De enda undantagen var 20 år under
mellankrigstiden och de senaste 23 åren. Ändå har letterna lyckats
att bevara sin särart och sina traditioner. Eller kanske känslan
för och kärleken till den lettiska särarten har förstärkts tack
vare det yttre trycket? I vilket fall som helst är våra traditioner
oerhört viktiga för oss. När framtiden är oviss, vilket den har
varit de senaste 500 – 600 åren, hittar man sin trygghet i den
lilla vänkretsen och familjen. Familjesammanhållning och ömsesidig
respekt blir då ett överlevnadsvillkor, viket speglar sig i vår
kultur. En bra och pålitlig livskamrat är under de här
betingelserna livsviktiga. Vi lettiska kvinnor ser familjen som den
fasta grunden från vilken vårt dagliga liv och vår trygghet utgår.
Många
svenskar har en konstig syn på oss kvinnor från det forna
östblocket och på våra svenska män. Man pratar om en film som
heter ”Torsk på Tallinn”. Där framställs svenska män som
tafatta töntar och östeuropeiska kvinnor som prostituerade. Det som
är mest märkligt är att människor i Sverige tror att det som
framställs i en spelfilm är verklighet.
I
verkligheten är det tvärt om. Det krävs mod för att lämna sitt
land och sin trygghet. Det krävs en trygg och stabil man för att en
kvinna ska kunna uppamma ett sådant mod. Det krävs förtroende och
närhet för att man ska leva i lycka och harmoni. Med andra ord: En
man och en kvinna som har funnit varandra. Två människor som inte
ser problem och besvär utan som bara ser utmaningar och möjligheter.
När
man är uppvuxen i ett land med alkoholism, uppgivenhet,
kvinnomisshandel och frånvarande fäder, uppskattar man en riktig
svensk karl. Enligt vad jag har erfarit, försörjer en svensk man
sin familj, tar del i barnens fostran, fattar beslut tillsammans med
sin hustru, slår henne inte och super inte bort hushållskassan. Har
han dessutom lyckats med konststycket att ta in sin livskamrat i
Sverige, genom Invandrarverkets byråkrati, är han viljestark,
intelligent, diplomatisk och initiativrik. Med andra ord en
drömprins!
Coco
Chanel:
A
man who is capable of deeds, is doomed to be loved.
Briljant !!
SvaraRadera