Otack är världens lön!

Nu ska jag berätta om Tjalle och feta Greta.

För några år sedan var jag projektledare och teknisk chef på ett företag. Vi utvecklade och byggde en ganska häftig maskin, och vi hade en pålitlig och bra leverantör i Tjalle och hans mekaniska verkstad. Det hör till saken att Tjalle var den lugnaste och vänligaste människa jag någonsin träffat. Dessutom gick han i kyrkan varje söndag. 

Tjalle och jag träffades varje måndagsmorgon över en kopp kaffe. Han hade med sig vad jag beställt veckan innan, och han fick nya beställningar av mig. En morgon dök han upp med ett blått öga.

-Men Tjalle! Vad har hänt? Du är väl ändå den sista människa som blir inblandad i ett slagsmål?

-Jooo... Det var såhär. Igår i kyrkan satt jag bakom feta Greta.

-Vem är feta Greta?

-Det är hon som sitter i kassan på Konsum. Du vet hon som har så stor rumpa att skinkorna har olika postnummer.

-OK! Då vet jag.

-När vi reste oss upp under tacksägelsen, såg jag att hennes klänning hade fastnat mellan hennes skinkor. Jag ville vara lite snäll, så jag böjde mig fram och drog ut klänningen. Då vände hon sig om och klippte till mig rätt i ögat.

Stackars snälle Tjalle.

En vecka senare träffades vi som vanligt på morgonen på mitt kontor. Nu hade Tjalle fått en blåtira på ANDRA ögat.

-Tjalle! Berätta!

-Jooo. Precis som förra söndagen hade feta Gretas kjol fastnat mellan hennes skinkor. Igår hade hon sin karl med sig och han drog ut kjolen. Men jag som visste hur det skulle vara, petade in kjolen igen.

Otack är världens lön.