Kärleksinvandring

Uppsatsen nedan skrevs av en lettisk tjej i slutet av hennes SFI-kurs

(SFI=svenska för invandrare)

Varför gifter sig kvinnor från det forna Sovjet med svenska män?

Det enkla svaret är kärlek. Precis som i de flesta äktenskap. Det jag ska diskutera här är varför kärleken uppstår trots avstånd och kulturella skillnader. Eller bidrar kanske de kulturella skillnaderna till att kärleken uppstår?

Jag ska börja med att titta på livssituationen för kvinnor som finns i länderna på andra sidan Östersjön och på det samhälle som den svenske mannen lever i. I de länder som bildades efter sovjetunionens sammanbrott saknades den bastrygghet som sovjetsamhället ändå erbjöd: ett säkert jobb, en liten lön, relativt låga matpriser. Med andra ord ett liv som gav livets nödtorft, men som var förutsägbart och knappt. Om man inte gjorde speciellt bra ifrån sig, klarade man sig ganska bra ändå. Toleransen var hög och kraven små. Emellertid fick kvinnorna ta ett stort ansvar för familj och barn eftersom många män hade alkoholproblem eller helt enkelt inte engagerade sig i sin familj.

Dödligheten bland män var och är också högre än bland kvinnor i dessa länder. Detta beror på krig, självmord, alkohol, tobak och bristande respekt för trafikregler. Ett bra exempel är Lettland där medelåldern för män är 66 år och för kvinnor 77 år. Med andra ord är kvinnoöverskottet mycket stort. När man söker en livskamrat, söker de flesta av oss någon med vilken vi har gemensamma värderingar och kompletterande förmågor. Framför allt aktar vi oss för att binda oss till någon som, i våra ögon, har ett destruktivt beteende. Säg den kvinna som vill ha en supande man?

Efter Sovjetimperiets fall försvann bastryggheten, men problemen kvarstod. Man var inte längre garanterad ett arbete. Arbetslösheten steg, inflationen gjorde besparingar värdelösa. De som fick arbete inom den nya privata sektorn blev utnyttjade. Lönerna inom offentlig verksamhet halkade efter kostnadsutvecklingen. Även om de flesta människorna i det forna Sovjet inser att förändringstider är hårda, så är det en klen tröst när pengarna inte räcker till hur man än kämpar. Är det inte då naturligt för en ung kvinna att drömma om att bilda familj i ett land med hög standard och bra karlar? I dagens värld när en flygresa utomlands är billigare än en pendlarbiljett i Mälardalen och internet har gjort det lika lätt att kommunicera med grannen som med Australien, är det inte givet att man måste söka sin partner nästgårds.

Jag träffade min svenske man genom en kontakt-site på internet. Internet gav mig inte bara möjligheten att träffa en man i ett annat land. På grund av avståndet mellan oss, fick jag också förmånen att lära känna hans fina personlighet genom brev, mail och SMS innan vi träffades i verkliga livet och jag fick lära känna hans yttre. Tänk vilken fördel! När vi väl hade träffats första gången, var vi tillsammans i 90 dagar under nio månader. Sedan gifte vi oss och jag flyttade till Sverige. Många av våra svenska och lettiska vänner som jag pratar med, frågar om kulturskillnaderna inte är ett problem. Mitt svar är: Tvärtom! Kulturskillnaderna stärker vårt äktenskap och gör att vi uppskattar varandra mera.

På grund av de historiska banden mellan Lettland och Sverige, är lettisk och svensk kultur ganska närstående. Det finns dock en del avgörande skillnader. Lettland har varit ockuperat eller varit en lydstat sedan tidig medeltid. De enda undantagen var 20 år under mellankrigstiden och de senaste 23 åren. Ändå har letterna lyckats att bevara sin särart och sina traditioner. Eller kanske känslan för och kärleken till den lettiska särarten har förstärkts tack vare det yttre trycket? I vilket fall som helst är våra traditioner oerhört viktiga för oss. När framtiden är oviss, vilket den har varit de senaste 500 – 600 åren, hittar man sin trygghet i den lilla vänkretsen och familjen. Familjesammanhållning och ömsesidig respekt blir då ett överlevnadsvillkor, viket speglar sig i vår kultur. En bra och pålitlig livskamrat är under de här betingelserna livsviktiga. Vi lettiska kvinnor ser familjen som den fasta grunden från vilken vårt dagliga liv och vår trygghet utgår.

Många svenskar har en konstig syn på oss kvinnor från det forna östblocket och på våra svenska män. Man pratar om en film som heter ”Torsk på Tallinn”. Där framställs svenska män som tafatta töntar och östeuropeiska kvinnor som prostituerade. Det som är mest märkligt är att människor i Sverige tror att det som framställs i en spelfilm är verklighet.

I verkligheten är det tvärt om. Det krävs mod för att lämna sitt land och sin trygghet. Det krävs en trygg och stabil man för att en kvinna ska kunna uppamma ett sådant mod. Det krävs förtroende och närhet för att man ska leva i lycka och harmoni. Med andra ord: En man och en kvinna som har funnit varandra. Två människor som inte ser problem och besvär utan som bara ser utmaningar och möjligheter.

När man är uppvuxen i ett land med alkoholism, uppgivenhet, kvinnomisshandel och frånvarande fäder, uppskattar man en riktig svensk karl. Enligt vad jag har erfarit, försörjer en svensk man sin familj, tar del i barnens fostran, fattar beslut tillsammans med sin hustru, slår henne inte och super inte bort hushållskassan. Har han dessutom lyckats med konststycket att ta in sin livskamrat i Sverige, genom Invandrarverkets byråkrati, är han viljestark, intelligent, diplomatisk och initiativrik. Med andra ord en drömprins!

Coco Chanel:

A man who is capable of deeds, is doomed to be loved.